Kärlek är ett blandband

"

Har du någonsin suttit i en bil på väg genom South Carolina tillsammans med en tjej från Södern när Lynyrd Skynyrds ”Call Me the Breeze” dyker upp på radion? Söndagseftermiddag, solen skiner, rutorna nere, ingenting att skynda tillbaka till? Det hade aldrig jag. Jag var tjugotre. Renée drog upp volymen och började skrika med.

Tja, fram till detta ögonblick hade jag kastat bort hela mitt liv, tänkte jag för mig själv. Alla andra bilar jag någonsin suttit i tjänade bara till att ta mig hit, alla andra vägar jag åkt var bara för att komma hit, alla andra passagerarsäten jag suttit i – jag var på väg hit. Jag kände knappt ens igen tjejen som satt bredvid mig och sjöng med i pianosolot.
Det finns inte en plats i universum där jag hellre skulle vilja befinna mig just nu, tänkte jag. Jag kunde inte räkna platserna jag inte hellre skulle vilja vara på. Jag hade alltid velat se Nya Zeeland, men jag är hellre här. De majestätiska ruinerna i Machu Picchu? Jag är hellre här. Dricka kaffe och se löven falla på en bergsluttning i Cuenca i Spanien? Inte ens nära. Det finns inte ett ställe jag kan tänka mig att befinna mig på, utom just i den här bilen, men den här tjejen, på den här vägen, med den här låten i öronen.
Om hon krossar mitt hjärta – oavsett vilket helvete hon utsätter mig för – kan jag säga att det var värt det på grund av nu. Allt utanför rutorna är suddigt och det enda jag egentligen kan höra är den här tjejens hår som slår i vinden, och om vi kör tillräckligt snabbt, kanske universum tappar bort oss och glömmer bort att placera oss någon annanstans

"